fantastikt flippad filosofi

vem är du?


antagligen har du en känsla av att du är en speciell sorts person. vare sig det är en popare, idrottsman/-kvinna, direktörsämne eller ett fashion-statement i sig, så är det någon du väljer att vara.
det intressanta med detta är att du när som helst, bara med tanken, kan vara någon annan.

visst är det sjukt? jag har aldrig riktigt tänkt på det, men ibland sitter jag och tänker mest ingenting. kollar mig omkring och ser inget som intresserar mig. då kan jag plötsligt, genom fantasin, intala mig att jag är någon hot-shot fancy-pants fotoredigerare och börja trixa med färgmättnad och kontrast på mina foton (that is; på mina enkla bilder tagna med olympus mikro 850 SW i turkosblått). detta samtidigt som jag sippar på en liten cappuccino med överspänt lillfinger, då det förmodligen passar ihop med min bild av denna slags person. det är ju toppen i och för sig, för då får man ju något gjort. jag behöver redigera mina bilder, och tänker jag mig att jag är en sån tuff person så blir jag ju jättetaggad att faktiskt ta tag i det och börja.
gör det här annars också; när jag behöver plugga (cool student à la collage i USA med massa tunga böcker men åh, så sofistikerad), träna (allmänt råsportig tjej, tänk OS i kombination med nike-reklamen, typ), städa (ansvarsfull, but that's really it), .. jag skulle kunna fortsätta men jag tror att min flumfilosofi är nog förklarad.

det här är i och för sig tillfälliga motivationsidentifikationer (kan ju låta som ett svårt ord, men det är det inte. jag hittade precis på det. jag är inte en person som använder svåra ord). frågan är ju egentligen vem du känner dig som mest. ur omvärldens perspektiv är det enda som skiljer sig mellan att du då är denna nya person i jämförelse med den vanliga kan vara något så simpelt som t ex ett klädesplagg.

såå, personligheten är egentligen en illusion. eller?



ps. överspänt lillfinger kan vara en smärre överdrift, men ni förstår nog poängen. ds