midsommarväntan

WHAT IS UP?

Jag är på väg till Halmstad nu. Det är ju midsommar och allt!
Men eftersom det är midsommar och allt så går tågen lika ofta som Nicklas Murath får till ett skämt. Dvs väldigt, väldigt sällan.
Därför sitter jag här och väntar! Att vänta är en dålig sak för min ekonomi, eftersom jag köper allt jag ser när jag är uttråkad. "åh, en kaffe! åh, en tidning! åh, en 52 tums LCD-TV!" Eller ja. En smärre överdrift kanske. Men ni vet. Man blir pank!

Igår fick jag äntligen min kamera! Love IT. I all eufori startade jag en ny blogg, som jag planerar ska bli fabulös. Lite oseriös kanske, men mest kommer den att bli grym. Hoppas jag. Ta er en titt om ni vill; photosbyjcs.blogspot.com.

Just det! Glad midsommar!

oklara omständigheter

Godmorgon.
Jag gillar mina nuvarande morgonrutiner. Finner de förfärligt trevliga och tillfredsställande.
Jag vaknar. Lite senare än du tänker dig.
Jag äter frukost, och ser halvdrogad ut tills koffeinet börjar verka.
Jag går ut med min hund i solen, då jag bygger på den diskutabelt existerande brännan.

Det är enkelt. 1, 2, 3.
Det är så jag jobbar.

Men så vaknar jag en onsdagmorgon (av tio hämnd-godmorgon-sms, för övrigt), och märker att idag, idag går morgonrutinerna åt helvete. Det är molnigt.

Vad gör jag nu?

mot vänligheten!

"Citat Wiki: "En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar."
medveten om sina begränsningar - om man har några.
balanserad självuppfattning - om allt ligger på ena sidan på en gungbräda så är det jävligt stabilt tycker jag."

Nicklas är en av de mest ironiskt självgoda människor jag umgås med (eller är det ironiskt? Han kanske faktiskt fastnar framför speglar när han går förbi för att han tycker att han är så sjukligt smoking hot). Självgodheten kanske märks ovan.
När det kommer till mig är jag lite smått elak mot folk. Folk som kan hantera det, that is (hoppas på att de kan det..) (jag är egentligen inte elak, mest briljant i mina kommentarer som ofta kan följas upp av ett "SNAP!").
Vi insåg därför häromdagen att vi kanske borde åka på vänlighets-bootcamp, så att vi kan bemöta varandra med ett vänligt leende istället för med en spydig (rolig) kommentar, hjälpa varandra i svåra stunder istället för att utnyttja det fantastiska moment som bjuds på och erbjuda varandra det vi egentligen själva vill ha vara för att det ger en sån härlig känsla av att ge! (Detta även när det gäller framsätet i bilen. Efter bootcampet, då ska jag ge bort framsätet med glädje! Eh.. efter bootcampet)
I alla fall, som man kanske kan misstänka efter att ha läst föregående citat, så går vår väg mot den vänliga, ödmjuka och icke-självgoda personligheten sådär. Eller åt helskotta. You pick. Jag skyller på att vi inte varit på bootcamp än.

Men! Då tänkte jag igen - det är klart vi fixar att bli snälla! Herregud, det är väl inte så svårt! Jag gav mig på ett försök direkt.
Nicklas: Jag måste låna din mobilladdare sen.
Jag: Gärna!
Nicklas: Vadå gärna?
Jag: Jag vill inget hellre än att låna ut min laddare till dig! *stort leende*
Det blev en konstig stämning. Nicklas kollade snett på mig och gick lite längre ifrån.

Konstaterande: Omvända människor är som frälsta människor - obehagliga.
Slutsats 1: Jag tror jag skiter i den här vänlighetsgrejen.
Fundering: Om ingen annan vet hur man "gör om - gör rätt, var snäll - somna gott varje kväll!"?
Slutsats 2: Fast then again. Jag sover bra ändå.

Och när det gäller Nicklas så tror jag att han trivs bra med sig själv ändå;
"ibland är den bästa lösningen också den enklaste
you can quote me on that"

vem saru att det var saru?

Jag har egentligen planerat att skriva inlägg om personer som jag faktiskt känner. Jag känner folk med de underligaste, roligaste, mest cyniska och ironiska karaktärerna någonsin (smärre överdrift, säkert, men vem håller koll?) som vore förfärligt roligt att skriva om. Men inte nu. Nu handlar det om någon jag inte alls känner.

Jag läste nämligen Jesper Lindströms blogg (bloggjesper.blogspot.com), som jag gör med jämna mellanrum. Han påstås tydligen vara lik en Justin Bieber. "Justin Bieber. Har hört det förr", tänkte jag. Tänkte två sekunder till.
"Ahh, det var någon Kim Kardashian (fick googla hennes fantastiskt dyslexiframkallande namn) som twittrade om honom, vilket gjorde Justins fans arga och mordhotade Kim." Right. Undrar smått vem han är. Skådis, säkert.
Googlar.
Vad i hela helv..?
Måste gjort fel, googlar igen. Glömmer inte ""-tecken.
Fortfarande samma.
Justin Bieber ger inte mindre än 50 300 000 träffar på Google.
50 MILJONER!
För att ge er lite perspektiv på situationen: Zac Efron (ser likadan ut): 11 miljoner. Höjer med Brad Pitt: 15 miljoner. Paris Hilton då?: 35 miljoner. Michael Jackson (säkert kort): 95 miljoner. Och så Justin Bieber: 50 miljoner.
Då kan man ju tänka sig att han måste agerat i någon kanonfilm med Morgan Freeman, sjungit in en sång med Michael Jackson precis innan han dog samt dejtat Megan Fox. Men då misstar man sig.
Justin Bieber, född -94, är en kille från Kanada som sjunger nutidens Britney Spears/Westlife-låtar. Han sägs sjunga pop/hip-hop. Har gjort en låt med Sean Kingston (näe? Dra mig baklänges!). Är ganska lik Efron (men är såklart inte lika snygg. Kan iofs bero på att han är 16 år. Det vore rentutav fel av mig att tycka att lillkillen var snyggare. Lucky me). Men det verkar vara allt, i stora drag!

Varför är han så känd? Varför finns det 50 miljoner platser att läsa om honom? Har alla kineser startat varsin blogg om honom? Har alla världens 14-åriga tjejer skapat fansidor med närbilder på J? Jag fattar inte!
Den här upptäckten gör mig förvirrad. Jag kanske borde hålla mig till att skriva om de jag känner, som inte ger mer än 400 träffar på Google. Det känns mer betryggande.
Så får det bli.
Over and out.

When 50 million hits on Google..

bilder

Kollade runt bland gamla bilder. Insåg att jag vill ha en ny kamera. En riktigt jäkla trevlig kamera. Så det så.

la musica

När man var tolv år fick man ofta förhörsfrågor. "Vilken är din favoritfilm?", "Vem är din bästa vän?", "Vad tycker du om för musik?".
Allt hängde på vad du svarade på dessa frågor. Rätt svar gav en gillande nick, fel svar gav sneda blickar.

Musiken, den var alltid klurigast. Skulle man svara en specifik artist eller genre fick man antingen ta ett säkert kort (för killar var detta 'rock' och för tjejer 'pop') eller säga något tillräckligt luddigt för att det inte skulle kunna vara något att hackas på. Detta luddiga svar är givetvis 'allt möjligt'.
När man växer upp ändras svaret. Man hittar artister som ger en respons som är way better än den gillande nicken. Man upptäcker band som får ditt och alla andras hjärtan att hoppa upp i halsgropen. Man får nys om singer/songwriters som ingen någonsin hört talas om men som är så dolt briljanta att du får sociala pluspoäng från både höger och vänster.

Men då tänker jag, borde man bestämma sig då? Borde man ha två eller tre artister som man gillar åt taget? Blir det förvirrande för responsgivare om jag gillar fler än så? Sen kommer vi till multipla genrer. Det borde sätta snurr i musikdomarnas hjärnor. Och gud bevars, tänk om någon ställer frågan "Vad tycker du om för musik?" och får svaret 'allt möjligt'. Jag tror på att det ger kortslutning. Sociala poäng flyger överallt, gillande nickar ger wiplashskador, hjärtat är i halsgropar och halsmandlar och i Mikael Tornvings ansiktsgropar.

Sanningen är att mitt svar är just 'allt möjligt'. Ja, jag gillar Mando Diao och Arctic Monkeys och Angus & Julia Stone och Stad i Ljus och End of the Road (av Boyz II Men!) och Happy Ending av Mika och Medinas danska dänga och Sunshine Undergound och Erik Hassle och The Kooks och Regina Spektor och Carla Bruni och Johnny Cash och Damien Rice och Johnossi och Queen (!) och Lady Gaga och David Guetta och John Mayer och Ted Gärdestad och Disneylåtar och det är helt enkelt sån jag är. Responsen är irrelevant. För jag gillade allt möjligt när jag var tolv, och jag gillar allt möjligt nu.

va?

Kollade på min telefon precis. 00.15. Torsdag, den tredje juni. Den tredje juni! Dvs fyra månader, två veckor och två dagar sen vi började på läkarprogrammet här i Lund. Om sisådär 40 timmar är terminen slut, om allt går som det ska.

Jag fattar absolut ingenting.
När började tiden flyga? Vad har jag gjort under tiden? Vad har jag inte gjort?

Behöver nog en lista.
-Jag har bränt mig (idag. Korttidsminnet för göra sitt först).
-Jag har pluggat (gah - som jag har pluggat!)
-Jag har nollats (för femhundra år sen, känns det som såklart)
-Jag har spenderat min första Valborg i Lund
-Jag har tenderat att härma dialekter (förfärligt omedvetet, tills någon påminner mig)
-Jag har hängt på nationer (undrar om jag missat någon. Känns så..)
-Jag har tröttnat på att skriva listor.

See you around. På okänt datum kommer jag tillbaka till Alingsås!