372 ord om dagen

Jag kollade på klockan precis, och insåg att min lediga dag gick (ursäkta för uttrycket, verkligen) förjävla fort. Det komiska är att jag tycker att jag gjort mitt idag, bara för att jag knåpat ihop ett referat om en vetenskaplig artikel. Referatet är på 372 ord. 372 ord på en dag. Ni hör ju! Värdelöst. Jag måste återupprätta energin i min förslappade tjugoåriga hjärna. Men inte idag. Nej, idag har jag gjort mitt.

Dagen har också gått fort för att jag ätit riktig mat. Istället för en morot och te till frukost som det blev igår (begränsad tillgång på mat då.. Det enda jag hade var bröd och smör. Och så var brödet mögligt. Så jag hade.. smör), så kalasade jag till det med fil, müsli, kaffe och - hör och häpna - macka med OST! Ja, jag gjorde det! Jag köpte det oerhört dyra och icke-studentvänliga pålägget. Och jag njöt. Darn good.
Lagade även riktig middag, istället för de nudlar jag trodde mig skulle gilla igår. Ah, vilken besvikelse det var igår eftermiddag. För det första så lagar jag ju nudlar på latast möjliga sätt - värmer vatten i vattenkokaren, häller det över nudlarna i tallriken och väntar. Ni vet. Som lata människor gör. Men igår, då värmer jag vatten och häller sen upp vatten från fel jäkla vattenkokare. Så i min tallrik har jag krydda, nudlar och kallt vatten. Häller ut kallt vatten. Går miste om krydda (eller konserveringsmedel, men what ev). Känner besvikelsen. Känner osmakligheten. Bokstavlig talat. Men idag! Idag är det fest! Spagetti Carbonara. Fyra (!) matlådor. Livet leker, även om min lediga dag gick alldeles, alldeles för snabbt.

Ikväll hänger jag med Oullie! :D

Zup.

alingsås för en helg

Jag tittar ut genom fönstret, men förstår ingenting. Sa ni att det var den tjugoförsta februari? Slaskmånaden? Jahaja. Här är det i alla fall snöstorm så att det står härliga till. Skottar man så är det igensnöat på en timma så att man får pulsa genom meterhög snö. Oh well.

Jag är ju i Alingsås och hälsar på, som ni vet. För det har jag tjatat om. Vi hade middag och födelsedagsfirande för Jan i fredags, där jag och Daniel höll varsitt tal för honom. Jag berättade varför han var min allra bästa vän, helt enkelt.
Igår gjorde jag det jag är bäst på - fikade med flickorna på stan! Alltså, jag skojar inte, jag är grym på att ta en fika på stan. Sådan erfarenhet måste tas hänsyn till. Anja är bra på skidor, jag är bra på stan-fika.
Snart ska jag träffa pappa, Daniel och Klara. Och sen Julia. Och det kommer att bli bäst. Ikväll hoppas jag att jag kommer hem til Lund! För trots att jag älskar alla (nja, liten överdrift. menar "de flesta") fantastiska Alingsåsmänniskor, så saknar jag redan min nya hemstad.
It's gonna be legen.. wait for it..dary!

PS. Zophia. Du är grym! DS

en av mina helt vanliga dagar.

Idag har jag stått på alla fyra, lutad över MiniAnne och tryckt på hennes bröstkorg tills det klickade. Vilket kräver att man lägger all kraft man någonsin haft (eller ja, sen typ 1994 i alla fall) på ett enda tryck. När MiniAnne plötsligt blev ett barn var det enklare, men det känns ju lite tattigt. Att bara kunna få ett rejält KLICK på kiddos. Så jag tog i för kung och fosterland tills det klickade. 30 gånger. Sen andades jag ut två gånger. Och så rytmiska och totalutmattande tryck igen. Pust.
Hade man stått bredvid och kollat på när alla 60 hårt arbetande läkarstudenter satt och lärde sig Hjärt- och Lungräddning på en fjärdedels plastdocka vid namn MiniAnne, så hade man fått sig ett gott skratt. Helt klart.

På tal om sjukvård, eller nåt, så är jag fortfarande lite ynklig. Vilket en av mina personligheter inte tycker om, men det får jag leva med. Min lillasysterspersonlighet känner att det passar som handen i handsken, såklart. Rent hälsotillståndsmässigt är jag alltså typ sjuk. Har hosta med en intensitet som jag är säker på hade kunnat dra isär Skåne från Sverige om den använts på rätt sätt, men lyckligtvis äter jag hostmedicin. Denna gör mig i och för sig aptrött, men ger mig därmed även en anledning att mysa under täcket även på dagtid. Ha!

Imorgon åker jag till Alingsås. Utan MiniAnne, och förhoppningsvis utan hosta.
Peace, love and Cocillana-Etyfin

fjortonde februari

Jag tror att det som gäller är att vara generös med kärlek.
För om folk känner sig speciella, är det värt mer än den eventuella ansträngning du lägger på att visa att du tycker om dem.

Så, glad alla hjärtans dag.

fest!! eller.. nej.

Man kan tro att när man är tjugo år, nybliven student i Lund och mer eller mindre konstant sugen på att träffa folk, så skulle man vara ute och svira en lördag kväll som denna.
Då tror man tyvärr fel.
Jag har drabbats av något som gjort min hals semi-fungerande, mitt huvud till något man kan likna vid en högtalare som spelar dunka-dunka-musik och min energi till ingenting alls.
Vi var ute och lekte på nationer och förfester igår, vilket var väldigt trevligt. Jag hade min nya volangklänning, dansade och samlade in information till min Gossip Girl-identitet. Åh, just det ja, det kanske jag inte nämnt. Tydligen så är det så att jag har ganska bra koll på vilka alla är, vad de heter och vad de hittar på för busigt som jag kan skvallra om sen. Så här kallas jag just Gossip Girl. Känns helt okej, det är ju trots allt ruskigt befogat.
I alla fall, när jag vaknade imorse vid niotiden kände jag "näe. Det här funkar inte för mig". Somnade om. Vaknade halv elva. "Eh.. Not. Gonna. Happen." Nästa gång jag öppnade ögonen började klockan närma sig tolv, och för att undvika jag-har-sovit-bort-halva-dagen-ångesten så gick jag upp. Åt den halva mackan som fanns kvar. Gick till Willys och handlade, då jag inte hade något lockande alls hemma att äta. Åt. Somnade. Fixade en fläck som Marcus lyckats få på sin skjorta (Vanish är det nya svarta.. eller vita.. eller, ja. Ni förstår). Och nej, jag har inte gjort mycket mer än så. Kul!

Roligare saker:
-Gjorde konditionstest i torsdags. Helt dåligt förberedd (inte tränat på några månader, förkyld, ute dagen innan, ..). Trots detta å lyckades jag få till en fyra av fem! Över medel, woho! För övrigt så tyckte jag att det var så tråkigt att cykla när jag gjorde testet att jag satt o kollade på en bild av människans muskler som var så fint placerad bredvid mig. Mycket mer intressant än att cykla i takt till TICKTACKTICKTACKTICKTACK. Att de som utför testerna inte blir helt psycho av det tickandet är ett under.
-En punkt får räcka. Guldfiskminnet kom tillbaka. Nu ska jag vara ynklig, sjuk och göra tacos.

LOVE Y'ALL.
Puss.

söndagsfestligt

Idag kör vi info i punktform, för jag har inte någon som helst energi att lägga på snygga övergångar.
Som om jag någonsin gjort det, i och för sig. Men ändå.

Igår tog vi det ruskigt lugnt. Pizzalunch med Maria och sen halvengagerat plugg, film och (WAIT FOR IT!) pizza på kvällskvisten med L-Pontus och K-Daniel. Om ni undrar varför jag placerar en bokstav framför namnen kan ni fortsätta att undra. Det är Delphispråk! Hehe.

De försökte övertala mig att köa till uppropet till Lundakarnevalen idag. Men ofta jag går upp halv sex på en söndag!

Jag är löjligt lättövertalad, uppenbarligen. Idag gick jag upp just precis halv sex.

Så där stod vi, ca fem timmar i minusgrader, för att engagera oss i Lunds stolthet Rätt och fel-karnevel. Och jag säger bara det, tack och lov att jag är lättövertalad. Det var en riktigt trevlig köupplevelse med kortspel, fotmassage och kaffesmuttande. Dessutom ska jag ju få vara med om allt roligt karnevalrelaterat i vår. Win-win!

Framtiden idag består av matinhandling och att Lisa kommer hem från Göteborg! Fett lätt och sjukt värt.

I'll be seeing you (som de säger femhundra gånger i The Holiday:P)

uppskärpning

Igår kom jag på att jag brukar bo i Alingsås. Vanligtvis. Jag har ju faktiskt bott där i sisådär 20 år och fem månader. Och jag har ju faktiskt bara bott i Lund i sisådär tre veckor. Igår insåg jag det.
Men det är skumt, det där. Man kan ju inte gå runt och tänka att "min HEMSTAD är Alingsås! I Alingsås är mitt hjärta!". Nej, det går inte för sig, jag bor i Lund, punkt slut. Lev i nuet, liksom. Men samtidigt, kom jag på igår, så finns det en herrans massa folk i staden jag växte upp i som jag (förlåt för den småsentimentala tonen) älskar mest av allt.
Tur är väl det, dock. Att de finns.

Mycket insikter här i Skåne.

Åh, herregud, som jag låter! Nu peppar jag upp mig!
Men först - katastrofhändelse igår. Jag menar, jag kände en frustration och en hopplöshet som jag inte kan jämföra med något annat. När jag kom hem från skolan kollade jag i mitt brevfack, som man gör i nyfikenheten om att någon kanske vill en något festligt. Jag såg ett brev. Lyckan spred sig fjärilslikt i magen. Jag har fått ett brev! Jag älskar brev! Och så läser jag på framsidan, som man förslagsvis gör när man fått brev. Och där var det. Felet. "Josefine Stig". VAA? Det räcker inte med att folk skriver Josefin Corin Stig, Josefine Corinstig eller Josefine Korin Stig, nu ska de kalla mig Josefine Stig också! Ta bort halva min personlighet! Herregud. Adressändring, nu får ni ge er.

Anyway, ikväll ska vi postnollnings-dricka-öl! Sweet as.
Puss

insikt

Jag kommer att förneka det många gånger om. Alltså, riktigt många gånger om det behövs. Men nu säger jag det, så jag har något att ta tillbaka sen.
Det kan hända att jag eventuellt var lite, men bara en aning, bortskämd innan. Kanske. Jag menar, jag lagade inte fruktansvärt mycket mat, tvättade så ofta, handlade mer än någon gång ibland eller städade för ofta.
Så ja, jag märker kanske det nu. Idag, speciellt. Jag visste mycket väl att jag skulle fixa allt själv, nu när jag bor sisådär fyra timmar hemifrån. Det som jag inte riktigt tänkte på var att jag skulle behöva lösa allt även om jag varken hade tid eller ork! Som idag..
16.59, på BMC. "Skolan är slut. Jag är slut. Vart ska jag? Hem ja. Så var det."
17.18. "Jag har ju tvättid om tolv min! Oh well. Jag löser det."
17.36. "Men vad fan. Hur funkar tvättmaskinen? Instruktioneen.. finns inte. Okej."
17.47. "Fett lätt! Det gick! Och nu har Vanish blekt mitt långfinger. Helv.. (ringer mamma) .. (behöver inte amputera fingret). Nu måste jag ju handla! Ah!"
18.30. Tillbaka i tvättstugan. Hänger in saker i torkskåpet och känner hur medvetslösheten ligger nära. Inser inte riktigt att jag kan komma in i tvättstugan även en timma efter att tvättiden gått ut. Så väntar istället. Kollar facebook. Sätter på musik. Hejar för tredje gången på samma människa som har sina grejer i torktumlaren. Kollar facebook. Byter låt. Fyller i en blankett. Dör litegrann. Hejar för fjärde gången på samma tjej. Grejerna torra! Nej. Det var de inte.. (20 min senare går jag därifrån med halvtorra grejer).
19.32. Mat. Nudlar. Nejfan. Ska laga. Mat. Lagar riktig mat. Gör matlådor. Oh yes.

Ni hör ju! Jag var en bortskämd skitunge. Och nu, idag, kom verkligheten och knackade på. Men det är okej. Jag förnekar, och jag löser.

För övrigt så är nollningen över, men vi kommer att fortsätta på halvfart. Jag menar, man måste ju anpassa sig långsamt. Partajandet är en mänsklig rätthet, ett basalt behov och riktigt, riktigt askalas!

Kärlek!