insikt

Jag kommer att förneka det många gånger om. Alltså, riktigt många gånger om det behövs. Men nu säger jag det, så jag har något att ta tillbaka sen.
Det kan hända att jag eventuellt var lite, men bara en aning, bortskämd innan. Kanske. Jag menar, jag lagade inte fruktansvärt mycket mat, tvättade så ofta, handlade mer än någon gång ibland eller städade för ofta.
Så ja, jag märker kanske det nu. Idag, speciellt. Jag visste mycket väl att jag skulle fixa allt själv, nu när jag bor sisådär fyra timmar hemifrån. Det som jag inte riktigt tänkte på var att jag skulle behöva lösa allt även om jag varken hade tid eller ork! Som idag..
16.59, på BMC. "Skolan är slut. Jag är slut. Vart ska jag? Hem ja. Så var det."
17.18. "Jag har ju tvättid om tolv min! Oh well. Jag löser det."
17.36. "Men vad fan. Hur funkar tvättmaskinen? Instruktioneen.. finns inte. Okej."
17.47. "Fett lätt! Det gick! Och nu har Vanish blekt mitt långfinger. Helv.. (ringer mamma) .. (behöver inte amputera fingret). Nu måste jag ju handla! Ah!"
18.30. Tillbaka i tvättstugan. Hänger in saker i torkskåpet och känner hur medvetslösheten ligger nära. Inser inte riktigt att jag kan komma in i tvättstugan även en timma efter att tvättiden gått ut. Så väntar istället. Kollar facebook. Sätter på musik. Hejar för tredje gången på samma människa som har sina grejer i torktumlaren. Kollar facebook. Byter låt. Fyller i en blankett. Dör litegrann. Hejar för fjärde gången på samma tjej. Grejerna torra! Nej. Det var de inte.. (20 min senare går jag därifrån med halvtorra grejer).
19.32. Mat. Nudlar. Nejfan. Ska laga. Mat. Lagar riktig mat. Gör matlådor. Oh yes.

Ni hör ju! Jag var en bortskämd skitunge. Och nu, idag, kom verkligheten och knackade på. Men det är okej. Jag förnekar, och jag löser.

För övrigt så är nollningen över, men vi kommer att fortsätta på halvfart. Jag menar, man måste ju anpassa sig långsamt. Partajandet är en mänsklig rätthet, ett basalt behov och riktigt, riktigt askalas!

Kärlek!