en av mina helt vanliga dagar.

Idag har jag stått på alla fyra, lutad över MiniAnne och tryckt på hennes bröstkorg tills det klickade. Vilket kräver att man lägger all kraft man någonsin haft (eller ja, sen typ 1994 i alla fall) på ett enda tryck. När MiniAnne plötsligt blev ett barn var det enklare, men det känns ju lite tattigt. Att bara kunna få ett rejält KLICK på kiddos. Så jag tog i för kung och fosterland tills det klickade. 30 gånger. Sen andades jag ut två gånger. Och så rytmiska och totalutmattande tryck igen. Pust.
Hade man stått bredvid och kollat på när alla 60 hårt arbetande läkarstudenter satt och lärde sig Hjärt- och Lungräddning på en fjärdedels plastdocka vid namn MiniAnne, så hade man fått sig ett gott skratt. Helt klart.

På tal om sjukvård, eller nåt, så är jag fortfarande lite ynklig. Vilket en av mina personligheter inte tycker om, men det får jag leva med. Min lillasysterspersonlighet känner att det passar som handen i handsken, såklart. Rent hälsotillståndsmässigt är jag alltså typ sjuk. Har hosta med en intensitet som jag är säker på hade kunnat dra isär Skåne från Sverige om den använts på rätt sätt, men lyckligtvis äter jag hostmedicin. Denna gör mig i och för sig aptrött, men ger mig därmed även en anledning att mysa under täcket även på dagtid. Ha!

Imorgon åker jag till Alingsås. Utan MiniAnne, och förhoppningsvis utan hosta.
Peace, love and Cocillana-Etyfin