gästinlägg av queen ullis

I tider av amerikansk vardagspropaganda händer det inte allt för sällan att vi stöter på superlativet. Detta underbara sätt att uttrycka sig som får allt att te sig så som vadderat med bomull och sockrat med gnistrande ätbara silverkulor. I USA, möjligheternas land, där är allt underbart, där finns doughnuts eller som pappa Simpson säger dooooouuuughnuuuut.
Första gången jag hörde talas om denna uppenbarelse var från min dagliga dos sit com, där var den. Den var vacker och glaserad med ljuvlig fyllning, "heaven on earth" - med en doughnut i min hand kunde jag höra ohörbar musik spelas i mina öron (disneys kompositörer naturligtvis), jag vågade allt det som jag inte vågat innan, jag var ostoppbar, allt som förvirrade mig, fick mig att känna mig liten och oälskad, allt sådant skulle försvinna.
Jag hade en doughnut, som en orgasm i fast form.
Så självklart när jag äntligen fann mig bo granne med en dounkin doughnut-butik dröjde det inte länge innan jag var där. Det fanns så många, med choklad, med nötter, med blått, med orange, jag var lika ivrig som en 15-årig pojke på dansgolvet.
Jag bestämde mig, jag betalade och öppnade sakta påsen med denna gudagåva i. Där låg den, så vacker, så genial och så ätbar. Jag tog ett bett och FY FAN vad jag inte gillar doughnuts! Istället för svaret på Den Eviga Frågan fick jag friterad bulle. Den smakade friterat, den smakade tristess.
Så nästa gång jag söker livets mening ska jag följa det tyska konceptet och köpa mig en currywurst och en bretzel.