konst, eller nåt

konsten sägs komma ur det mänskliga lidandet.
vilket inte är så förvånande, då texter och bilder vars enda budskap är glädje och lycka inte verkar tala till folk. man har en bild av de positiva känslorna i konst som något basalt, enkelt och ytligt. den här bilden inkluderar även smärtan som det unika. glädjekonsten kanske inte inger någon respekt hos den konstnärliga eliten. eller hos mig.

jag tror att förklaringen är enkel. briljant konst skapas inte på en handvändning. det krävs en känsla av att något saknas, av att man är arg eller att man känner något som får en att motiveras något så vansinnigt.

briljant konst skapas av en stark känsla, då briljant konst är konst som ger åskådaren en stark känsla.

läs den meningen igen. och igen.. och en sista gång. med detta i åtanke, kan jag då återgå till den glada konsten. är man lycklig och tillfreds med sin situation så anser inte jag att det finns en tillräckligt stark drivkraft för att skapa bra konst. man är ju nöjd ändå, liksom. man kanske bara skriver lite glada ord för att man är glad, men man uttrycker ingen stark känsla av något i texten. den där verkliga och viktiga motivationen att skriva något som påverkar finns ju inte, man vill ju inte ändra något. man är ju glad.

men med tanke på mängden musik, bilder och texter samt filosofin om att konsten härstammar ur mänskligt lidande kanske det är glädje i konst som är unikt.

eller jag vet inte.. vad tror ni?