kooks kluriga kommentarer

mr maker, you'll be fine.

jag satt på mitt skramlande tåg från falköping och lyssnade på the kooks idag. och så kände jag den pirrande känslan som man ibland kan få när man lyssnar på riktigt bra musik. den känslan som gör att man vill 1. börja dansa, vilket i de flesta fall är en dålig idé på ett tåg (dels pga den höga risken att ramla samt göra resten av resenärerna smått besvärade..) 2. sjunga med (samma tåganledning bortsett från pladaskmöjligheter) 3. skriva ner låten och dela med sig av detta sköna magpirr.
jag tänkte ett tag på det tredje behovet dock, för det är ju många som gör så. skriver ner bra låtar i bloggar, presentationer och dylikt. jag förstår ju helt grejen, då jag också känner för att klottra ner ett block med orden som bidrar till min musiklycka, men ifrågasätter direkt den impulsen. jag menar, hur ofta sitter jag själv och lyssnar på vad de sjunger och faktiskt reflekterar över det? och hur ofta är det de låtarna då fjärilspirret uppkommer som faktiskt sammanfaller med en text som jag kan relatera till?

man kan ju förstå folk som sjunger att de fått sina hjärtan krossade (vilket ungefär 90% av låtar i allmänhet verkar handla om) då det är något mer eller mindre alla upplevt, men sen då? mr maker och she moves in her own way och.. argh. jag lyssnar och lyssnar och mår som en prinsessa pga fjärilsinvasion, men jag kan ju inte skriva ner det. texten utan den sköna rytmen, de knäsvagsframkallande dialekterna och de dansframkallande noterna är inte något jag kan stå för personligen. inte något jag upplevt eller tankar jag haft.

samtidigt tänker jag gå emot den eventuellt logiska lösningen att lyssna på och i så fall skriva ner de låtar vars textmaterial jag faktiskt har en uppenbar eller halvhemlig koppling till. tanken på att få lyssna på någon enstaka låt av en bra artist och resten av artister som brittan spears.. (ingen större koll på vad hon egentligen sjunger i sina låtar, men hon basunerar med all säkerhet ut något om en konflikt som liknar något man upplevde i sjätte klass).. det gör mig lätt klaustrofobisk.

jag tänker helt enkelt fortsätta lyssna på musiken som får mitt hjärta att hoppa upp i halsen. och om jag nu måste kunna stå för vad de faktiskt sjunger, då ska jag banne mig analysera sönder låtarna så att jag får in hela mitt liv i dem!

a, b, c, d, e, f and g, oh that reminds me of when we were free.
det börjar bra.. jag relaterar.