en självanalys

Generellt sett är jag ganska neutral, skulle jag säga. Har inga überextrema åsikter åt höger och absolut inte åt vänster. (ojdå. redan där gick det inte så neutralt till. Oh well, jag fortsätter). Jag trashar inga bilar eller kastar kullersten i skyltfönster, men jag trycker inte heller upp lagboken i någons nuna och hytter med pekpinnen. Ganska neutral, som sagt.

Och så lär man känna mig litegrann. Och då går det åt ett av två håll, vad jag är medveten om. Antingen så tänker man att jo, ja, hon verkar ju vara en trevlig och ganska rolig prick. Eller så tycker man att jag är lite, lite åt helvete. Tror jag.

Sen kommer steg tre. Då grenar bekantskapen med mig ut lite till. Eller ganska mkt. Då händer en av två saker; man tycker att jag är mycket riktigt åt helvete, men på ett bra sätt. Då freakar man, pratar om allt man borde och inte borde prata om och tycker är jag är en trevlig jäkel. Eller så drar man sig sakta men säkert undan. Den här till synes neutrala brud verkar ju inte vara så.. så.. neutral. Så, i'm off. Typ. Fast jag vet ju inte. Om det är såhär, så är jag nöjd. Om inte, invänd gärna, och berätta hur det går till när jag går från neutral till motsatsen.



Värt att tilläggas är att jag känner ju ganska många som är i nivå tre, del ett. Mina älskade puckon, typ. Och det är just de jag vill känna.