Fred och livet som uteliggare

Barack Obama får Nobels fredspris. Lyssnade på hans tal för någon timma sen. Ett helt fantastiskt tal, såklart, bortsett från viss råamerikansk patriotisk självgodhet. Han kan tala, den mannen. Han citerade Martin Luther King, han diskuterade ämnet fred realistiskt och idealistiskt. Han förklarade att det finns en mängd människor som kämpat för rättvisa i tysthet, som förtjänar priset mer än vad han själv gör.
Och det är nog sant. Men ändå, han är ju en sjuhelvetes talare. Om jag hade haft minne för det, hade jag citerat avslutningen, för den är nästan gåshudsframkallande, om man är en person som känner hopp inför världen i framtiden. Är du enbart en cynisk jäkel (det är jag inte, inte enbart!) så kanske det snarare framkallar kräkreflexer. Om ni inte såg det, lägg tjugo minuter av ditt liv och se på det nu.

Snabbt ämnesbyte. Sökandet efter boende i Lund är allt annat än hälsosamt. Ulrika blir ett nervöst sammanbrott personifierat. Jag blir stissig och övertygad om att jag får spendera närmsta månaderna på en parkbänk med min nya tunna sovsäck och en garderob i form av en Ica-kasse. Det jag kommer att äta till middag är mackor från Pressbyrån som folk tagit fyra tuggor på och sen insett att den är så torr att den inte är värd att ätas och slänger den i min papperskorg (min; vi uteliggare har olika revir, själv börjar jag med en papperskorg vid torget och avancerar sedan till huvudgatan). Inte jättestissig, men lite.

Ah, peace, lämpligt nog.